November Kyla och knäpp intervall

En kylig vecka har svept förbi och kylan får gärna hålla kvar sitt grepp, det är bara snön som saknas! En i princip helt vanligt träningsvecka, körde bland annat rullskidor idag och i måndags - omkring 2 timmar vardera. Är ganska segt att ge sig ut på rullskidor nu i kylan när vinterstudion och världscupen i längdskidor har dragit igång. Helgens världspremiär var grymt kul att se och vårt landslag ser starkt ut. Pallplats på både herr och damsidan.

I går (lördag) genomförde jag och en vän till mig (Hugo Pettersson) ett grymt hårt intervall pass. Passet kan möjligen verka förbannat knäppt, och det är definitivt inget man gör 1 gång i veckan ensam, utan kanske högst 2 gånger i månaden. Intervallerna genomförde vi i Junkaremålsskolan i talperna. Ni som inte vet vad talperna är för backe, så är det en gammal slalombacke och där lyften gick går det en stig upp till toppen. Det är svårt att beskriva hur brant och lång backen är för de som inte vet utan bra bilder. Jag skulle uppskatta backens längd till kanske drygt 250 m och hur brant det är vet jag inte men det är mycket, mycket brant. Det är i princip svårare att ta sig ner än upp, om det säger något.

Känner få som har lika tjockt pannben som Hugo. Ska något göras ska det göras ordentligt, om det så innebär att du måste slänga dig upp de sista metrarna i backen.

Med oss hade vi varsin ryggsäck, där jag hade 10 kg och Hugo respektive 15 kg lastat på ryggen. Sedan hade vi skidstavar, och utan dem hade du troligen aldrig kommit upp. När du kör med stavar och vikt på ryggen - i en riktigt brant backe, har du så stora delar av kroppen som måste syresättas. Det är nog den mest syrekrävande och plågsammaste intervallpasset jag gjort. Om det inte redan låter slitsamt kan jag säga att intervallerna handlar i stort sett om att ta sig upp för backen. Det räcker att ha den inställningen, för det går inte fort. Jag ger kanske 20 % av min kapacitet och tar i princip myrsteg fram även om jag försöker springa. Ändå blir jag så flåsig och måste hantera så mycket mjölksyra att jag inte vet vad. 4/5 av backen är kanske bara ren mjölksyra och det handlar som sagt bara om att ta sig upp. Efter 4 intervaller började mina lår och vader darra som att man kunde tro att jag har Parkinson. Det beror helt enkelt på att energin är slut och musklerna är utmattade, därför börjar man skaka. Jag väger drygt 69 kg och med vikten väger jag cirka 80 kg. Det är 80 kg mina ben måste föra fram och som mina lungor ska syresätta - när jag egentligen är van vid 69 kg. Hugo är tyngre än mig och därför hade han 15 kg, totalt vägde han cirka 100 kg. Med 100 kg som ska knöka sig upp för den där backen blir man inte katig. Vi körde totalt 10 intervaller och det tog omkring 50 min. Att ta sig ner för backen var emellanåt nästan mer ansträngande med hänsyn till mina darrande ben.